Avbön och i behov av en rejäl avhyvling

Jag ber om ursäkt för det osedvanligt långa uppehållet. Visserligen kan jag inte tänka mig att särskilt många har noterat bloggtorkan, jag är realist och inser mina skrifters fullständiga irrelevans för de flesta dödligas fortsatta existens. Nåväl. Mitt skäl till det långa frånmälet är delvis legitimt skulle jag ändå vilja påstå. Det vankades fint besök gånger två här i början av månaden. Först att få ta del av Chisinaus ombestridda skönhet var familjen Hallberg/Nord, en helg senare fick de lov att lämna rödvinets förlovade land och blev vid gränsen föremål för en bytesaffär där jag erhöll min bättre hälft i utbyte. Riktigt så var det kanske inte, rent principiellt är jag emot människohandel. Jag kan dock inte förneka att det hypotetiskt sett var en god affär. Hur som haver, besök fick jag och fantastiskt trevligt var det. ‘nough said! Den senaste veckans inaktivitet på bloggfronten har jag inte något försvar mot, bortsett från det alternativa faktum att firandet av min födelsedag blev en pompös historia.

17e november firades som ni förstår med stor entusiasm. Döm om min förvåning när jag inser att inte bara nära och kära slöt upp i gratulationskören, hela länder och städer firade min för årets mest existentiellt viktiga dag. Min utsände man i Prag, Herr Gustafson, påstod att hela landet firade helgdag på torsdagen med tillhörande klämdag på fredagen i min ära. Riktigt så lättlurad är jag visserligen inte, det tog inte mer än en timme innan jag insåg att denna tjeckiska helgdag likt alla andra är tillägnade Jaromir Jagrs totala avsaknad av självdistans. I Chisinau däremot, här firades det för fullt. Technomusik på torget och rätt igenom ett jävla drag. Trots att jag är ödmjuk fick jag tillslut inse att ”Ja, det är mig dem firar. Vad fan skulle en moldav annars ha att vara glad åt?”. Jag beslöt mig dock för att hålla mig undan, jag har aldrig varit särskilt mån om att stå i centrum. Dessutom tyckte jag att det var något oförskämt, rent utav integritetskränkande, av folket att fira mig på detta viset. Hade de inte sett min annons lokaltidningen? ”Födelsedagen firas lugnt och stilla hemma i egen mörk vrå, i sällskap av ingen och åter ingen. Uppvaktning undanbedes, vänligt men bestämt.”

Ni få som har återvänt börjar säkerligen förbanna er själva vid det här laget, jag förstår er. Jag har nu vistats i Moldavien i två och en halv månad, som ni förstår så börjar den eviga vardagscykeln av slösurfande, öl och alldeles för lite umgänge ta ut sin rätt. Min vardag består troligtvis till två tredjedelar av uppdiktade lögner, det återspeglas rätt väl i den här bloggen skulle jag tro. Jag håller inte på att bli galen, det är snarare som så att ensamheten kräver ett rätt stort mått av overkliga inslag. Jag menar, jag kan ju inte gå i flera veckor i sträck utan att någon säger: ”fan vad skön du är Björn”. Helt sonika får jag säga det till mig själv.

I brist på annat sällskap har maten gått och blivit min bästa vän och mest trogna följeslagare. Likt vänner måste mat vårdas, olikt vänner har mat dock ett bäst-före-datum. Det bästa jag således kan göra är alltså att äta upp maten, ingenting får förfaras. Det kan jag säga mina vänner att om jag, Björn Hallberg, en dag inte längre bryr mig om matens livslängd, då har jag i sanning blivit galen.

Självförakt; ett nödvändigt ont i en annars ljus vardag

Idag är en sådan där dag då det känns jävligt fel att klaga. Idag är en sådan där dag då jag ser på tillvaron från ett ljusare perspektiv. Kan tyckas något ironiskt, då vintertiden har slagit till även i Moldavien. Lika illa som man lyckas bekämpa årstiderna, lika illa lyckas man bekämpa vintertidsivrarna. Det är för dåligt tycker jag.

Jag vet inte hur mycket ni känner till om Moldavien. Det finns i alla fall en utbrytarrepublik  i landet som heter Transnistrien. Transnistrien är, som man kanske förstår på namnet ”utbrytarrepublik”, ingen legitim republik och saknar internationellt erkännande. Likväl är man mer eller mindre självstyrande och har rätt bra koll på sitt eget territorium. Eller ja, Igor Smirnov är mer eller mindre självstyrande och har rätt bra koll på sitt eget territorium. Igor Smirnov är Transnistriens ”de facto-president”. Vad har då Transnistrien eller Igor Smirnov att göra med någonting alls? Tja, Igor Smirnov ville skita i vintertiden, och beslöt sig således för att göra det. Som ni säkert vet så ”använder” sig inte alla länder av sommartid och vintertid, däribland Ryssland vilka Transnistrien håller hårt i handen. Dessvärre revs beslutet upp i sista stund, Transnistrien gjorde som grannländerna Ukraina och Moldavien och flyttade tillbaka klockan en timme i söndags. Vad jag tycker om det vet jag inte, jag har egentligen ingen vettig åsikt om vinter och sommartidens vara eller icke vara. Jag vet bara att Igor Smirnov gör min vardag något ljusare.

Nu var det varken vintertiden eller Transnistrien jag skulle resonera om. En liten avstickare gott folk, ni får ursäkta mig. Tillvaron var något ljusare och det fanns inte mycket att klaga på, så var det. Vadan detta? Saker och ting börjar ordna upp sig nu, tiden har gått med ljusets fart. Jag har avverkat lite drygt åtta veckor i Chisinau, snart två hela månader. I veckan kommer mina kära föräldrar samt min bedårande broder på besök, vilket ska bli fantastiskt trevligt. Än bättre (förlåt familjen), om en vecka kommer min älskade Sanna på besök. Dessutom så verkar det bli en weekend i Istanbul med ovan nämnda älskade plus svärföräldrar i början på december. Väl därefter har jag fan i mig inte många veckor kvar att avverka i Moldavien. Jag börjar se ljuset i tunneln, bildligt talat.

Nu kanske det verkar som att jag vill härifrån. Det stämmer mina vänner; jag vill härifrån, inom sinom tid. Det är inte det att jag inte trivs bra här, tvärt om. Jag trivs över förväntan! Praktiken är lärorik, arbetskamraterna samt handledare är hur bra som helst. Dessutom är Chisinau en överraskande trevlig stad, som jag har lärt mig att uppskatta. Men som ni säkert förstår själva, alternativet vilket är Linköping/Oxelösund med flickvän, vänner och familj slår det alla dagar i veckan. Jag är här för att lära mig om livet, jag är inte här för att leva livet.

Well, nu har jag förklarat det. Jag är överraskande positiv, inte sant? När man ser livet från den ljusa sidan är det svårt att anmärka på saker och ting som är fel i största allmänhet. Därav, inget vardagshat mot oegentligheter idag. Däremot hade jag tänkt leverera en rejäl salva i min egen röv, är det något jag kan i alla lägen så är det nämligen att hata mig själv.

Förra veckan gjorde jag något som jag kommer få ångra. Jag gick ombord på den förbannade jävla rälsbussen för första gången. Av olika skäl har jag inte vågat mig på denna bekvämlighet ännu. Rädsla för ficktjuvar och rädsla för att komma fel är två av dessa skäl. Nåväl, jag steppade ombord och blev omedelbart trollbunden. Så enkelt, så billigt (1 krona/tur) och så snabbt. Allt väl, kan tyckas. Men icke. Det är lite för bra helt enkelt. Tidigare rörde jag mig mycket lite. Det tar en kvart att gå till jobbet, en kvarts gång som sällan kommer bli av framöver. Jag kommer hädanefter röra mig på existensminimum-nivå. Kommer jag  överhuvudtaget komma hem utan förstelnade leder? Please all, place your bets.

Visst, jag kan göra någonting åt detta. Trots min utomordentligt dåliga karaktär så bör jag kunna tvinga mig själv att åtminstone gå någon gång i kvartalet. Vad jag däremot inte kan göra någonting åt, det är min förbannade hjärna och min enträgna kassör-gen. Jag är rätt snål.

För några veckor sedan började det bli kallt här i Chisinau. Återigen, årstiderna följs även i Moldavien. Det dröjer rätt länge innan centraluppvärmningen kickar igång här i staden, rätt snart blev det således jävligt kallt i min lägenhet. Dagarna gick och ingenting hände. Igor, ambassadens handyman, berättade för mig att värmen slås på när medeldygnstemperaturen är lägre än +8 grader under en tredagars-period. Dessutom berättade han för mig att värme var förbannat dyrt, cirkus 1500 lei i månaden för en 2a. Så fort jag hörde ordet ”expensive” satte min kassör-gen igång försvarsmaskineriet. Nog fan skulle jag klara mig utan värme ett bra tag till, det är väl ingen match. Vid ett tillfälle var det så kallt att jag ”andades imma” inomhus. Så kom då den dagen jag entrade min lägenhet och tyckte mig känna en tillstymmelse till värme. Fan, då var det kört. Jag såg hutlösa räkningar i min dröm den natten.

Sedan kom jag på mig själv med vilken idiot jag hade varit och insåg hur mycket jag borde hata mig själv. 1500 lei i månaden, det är förvisso en betydande summa. Men, hur mycket cashar jag in i månaden? Hur mycket cashar jag in i månaden för att studera och skapa mig en framtid?  I runda slängar 15 275 lei. Vad är medelinkomsten i Moldavien? Vad är medelinkomsten i Moldavien och räcker den ens till att betala värmen? I runda slängar 3000 lei. Den räcker till värmeräkningen, och kanske till hyran. Om man är ensamstående och bor i en lägenhet långt under min standard, det vill säga.

Björn, skäms ta mig fan. Du är en värdelös människa.

Life is like a conference coffee break. You never know what you’re gonna get.

Vi var alla en gång små. Vi hade alla en gång barndomsdrömmar. Min barndomsdröm var likt många andra pojkars i min ålder att bli fotbollsproffs. Jag ville bli den nye Håkan Mild och erövra världen med fotsulan. Men; det blev aldrig så. Jag var nog rätt rationell redan som barn, jag insåg tidigt att det var just en dröm. För det första förstod jag nog att chansen att bli en ny Håkan Mild var ytterst liten, få pojkar når dit. För det andra insåg jag att det var särskilt svårt för mig. Jag har och har aldrig haft någon form av talang för sport. And that is all I have to say about that.

Hur som haver, livet gick vidare. Drömmar kom och gick. Drömmar uppfylldes och gick om intet. Drömmar kan vara obetydliga på alla sätt och vis för en utomstående, för ”jag:et” är dem dock helvetiskt essentiella för fortsatt existens. Jag har svårt att se att någon kan överleva livet utan drömmar, utan visioner. Vilka drömmarna är, det är dock helt ovidkommande.

Sedan min dröm om professionellt fotbollsutövande gick i kras för en sisådär 17 år sedan (minnesbilden är suddig, men jag tror mig veta att det var ca 15 minuter in på min första fotbollsträning) har jag haft få konkreta visioner om vad jag vill göra när jag blir ”stor”. Vad jag minns finns det några, lösryckta, undantag. Under När&Fjärran’s storhetstid låg givetvis tanken nära till hands att bli resereporter, snart dog dock hypen och drömmen checkade sedermera ut. Att bli meteorolog var på tapeten ett bra tag, sedan insåg jag att man behövde genomlida ett ljusår av fysikstudier.

Den mest seriösa visionen jag haft (läs: låter fortfarande vettig när jag vaknar upp dagen efter en skoghuggarfylla) är den om att bli sportjournalist. Någon form av substitut till min sedan länge krossade dröm om att bli fotbollsproffs, det är den fete och den talanglöse individens väg för att komma nära inpå den gyllene gräsplanen. Ni vet säkert att jag avgudar Simon Bank och Erik Niva över allt annat, det är just en sportjournalist av deras kaliber jag vill bli. Så snälla Simon och Erik. Om ni läser detta, efter att ha googlat era namn och av misstag hamnat här, hur gör jag för att bli som er?

Jag har inte gett upp tanken om att bli sportjournalist, men för tillfället är det just bara en vision. Vad vill jag egentligen göra med mitt liv? Har jag någon som helst aning? Nej, verkligen inte. Precis som många andra i åldrarna 15-65 har jag inte klurat ut det ännu. Det gör inte så mycket. Det gör rättare sagt ingenting alls.

Vad jag gör med mitt liv står jag ganska lättsamt inför. Karriärshets? Absolut inte. Det är rätt svårt att vara hetsig när man inte vet vad man vill. Dessutom ser jag ingen mening med att karriärshetsa, hur modernt och 2000-talsenligt det än är. Det må låta som en kliché, men ärligt talat så strävar jag bara efter en sak här i livet; att vara lycklig och trivas med det jag gör.

Jag har dock en vision som är något mer än en pojkdröm. Den är rätt enkel, och dessutom gångbar som politiskt valspråk. Jag vill göra skillnad. En ganska utsliten klyscha det också, jag vet. Tanken om att göra en skillnad har nog funnits där i hela mitt liv, och den har blivit allt starkare desto mer samhällsmedveten jag blivit. Som så många andra kom jag, dessvärre, till en punkt då visionen övergick i desillusion. Den naive pojken fick en smäll på käften. Man tar ett steg tillbaka. Man inser att världen inte går att förändra över en lunchrast, man inser att saker och ting är för svårt och komplext för att lösas överhuvudtaget.

Det är lätt att bli nedslagen av att växa upp och ”bli upplyst”. Jag tror dock att det bara är en del av processen. Som unga är vi alla idealister, på ett eller annat sätt. Vi har högt flygande drömmar, för högt flygande drömmar. Hur tråkigt det än är att inse att ens tonåriga vision är lika orimlig som en oskyldig pojkdröm så kommer man över det. När man väl gör det så inser man att faktiskt kan göra en skillnad, fast på en något lägre skala.

Jag vet som sagt inte vad jag vill göra utav mitt liv. Men jag vill verkligen göra skillnad, hur obetydlig den skillnaden än är.

Vad vet jag, jag kanske blir bussreparatör. Om jag kan se till att en endaste buss kommer fram i tid så kanske jag kan nöja mig så.  Då fyller jag en funktion. Då gör jag en skillnad.

Moldavien en eftermiddag i oktober; ett jävla mörker.

Domedagen är kommen för den lilla pojken ute i stora världen tänker ni nu. Icke. Det är inte värre än vanligt, som den gode Birro skulle ha sagt. Det är  bara det att det bokstavligt talat är riktigt jävla mörkt här i lägenheten på 102 Strada Dosoftei Mitropolit i Chisinau. Detta beror på två saker, två anledningar som är enkla att härleda. Den första är helt enkelt att Moldavien, likt alla andra länder i den norra hemisfären, går mot mörkare tider. Landet är visserligen något underutvecklat och ligger något efter i ”tiden” (sent 90-tal), men årstiderna följer man likt förbannat. Moder Jord går inte att lura i första taget!

Anledning nummer ett kan jag med andra ord inte göra nämnvärt mycket åt. Mitt enda vettiga alternativ vore att flytta några breddgrader söderut för var vecka som går. Det skulle dock bli ganska kostsamt och inte särskilt produktivt, svårt att hitta nya praktikplatser och favoritsportbarer var och varannan vecka. Jag får leva med årstiden, gott så. Vad jag däremot kan göra för att lysa upp min vardag, det är att byta ut ett gäng bättre begagnade glödlampor. Brist på dessa utgör mitt andra problem. Den andra källan till mörkret är att ljuset är förbrukat.

När jag flyttade in för lite drygt en och en halv månad sen fungerade de allra flesta glödlampor i lägenheten. De är tretton stycken till antalet. Exakt hur många som fungerade till en början undersökte jag dessvärre inte, men jag drar till en helvild gissning och tippar på att åtminstone tio utav dessa var i funktion. Sedan dess har jag sett livet i dessa slockna, en efter en. Jag har bevittnat en lampas död inte mindre än fyra gånger. En gång var det riktigt obehagligt, för obehagligt för att gå in på närmare i denna mysiga blogg. I alla fall. Det har nu gått så långt att endast två utav dessa tretton glödlampor fungerar, sovrummet är dovt upplyst och toaletten är nödvändigt upplyst. Jag kan härmed konstatera två saker:

1. De moldaviska glödlamporna besitter ingen vidare livslängd. Det kan inte vara en slump att åtta lampor går sönder över en period på 45 dagar. Det enda realistiska alternativet är att min hyresvärd är en riktigt snål jävel, och har således planerat under en längre tid att lamporna skulle bida sin tid just under dessa månader jag bebor lägenheten. Hon tjänar därav hyra + glödlampor. En god affär.

2. Då jag sätter min tillit till versionen där glödlamporna är av dålig kvalite, även om alternativet ”snålkärring” är kittlande, så kan jag konstatera att de återstående två lamporna kommer att stämpla ut innan månadsskiftet.

Vilken rimlig människa som helst borde styra kosan mot affären för att inhandla nya glödlampor, men inte Björn inte. Det känns instinktivt fel. Om två veckor står jag säkert här, famlandes i blindo efter min stekspade och vänder ett ägg på känsla. Men, det är något spännande med att leva livet på gränsen. Jag har alltid hållit mig på min egen kant och aldrig visat mig på styva linan, därav har jag missat en hel del spänning. Jag har exempelvis aldrig sökt adrenalinkickar genom bråk, inte ens tanken har slagit mig. När man är som jag, då får man söka efter spänningen på annan ort. Som ni märker går det utomordentligt bra att utmana sig själv i vardagen, på de mest menlösa sätt. Onödigt kan tyckas, men jag gillar det!

Redan nu jobbar jag på flertalet nya spännande projekt. Vad sägs om att använda en och samma rakhyvel tills  den tidpunkt då någon anmärker på den krissituation som håller på att uppstå i min ansiktsregion? Eller varför inte äta enbart utgångna mejeri-produkter och sedan se hur lång tid det tar innan min kontorskamrat väljer att flytta ut sitt skrivbord i entren? Sedan skulle man kunna tro att jag borde pröva på något så enkelt som att ta en simpel ”springnota”, eller varför inte den inhemska favoriten ”Planka rälsbuss”. Den formen av spänningssökande känns dock förlegat. Istället tänker jag introducera ”bankomatspringa(r)n”. Förfarandet är mycket enkelt. Man tar ut en betydande summa pengar, ”glömmer bort” pengarna i sedelspringan för att sedan vandra därifrån. Några minuter senare ”uppmärksammar man” sitt ödesdigra misstag och har inte mycket till val än att springa tillbaka. Har någon lycklig jävel hunnit före?

Livet är fullt utav äventyr mina vänner, det gäller bara att lokalisera dem.

Att stänga ute omvärlden och välgörare med ett sjupunktslås

Min husläkare Doktor Rödgren ordinerade mig att skriva ett blogginlägg häromveckan, deadlinen var satt till förra onsdagen. Att så inte blev fallet är rätt uppenbart. Jag gillar att självdiagnostisera mig och vad än sjukvårdsupplysningen säger så har jag rätt den här gången. Anledningen till det en vecka sena blogginlägget är pre-Ankaralängtan och post-Ankarasaknad.

Helgen som passerat tillbringade jag alltså i Turkiets huvudstad. Tiden i Ankara var fantastisk, tiden före en lång dans på rosor och dagarna efter hemkomsten ett smärtsamt stålbad. Nu var det väl knappast just staden jag längtade efter och nu saknar så illa, som vilken dum jävel som helst kan förstå är det naturligtvis min älskade flickvän Sanna som utgör grunden till mina begär. För att hitta fotfästet och försöka rida ut den här hösten i Chisinau har jag självordinerat mig själv till att söka upp rutiner som får mig på rätt köl igen.

Rutiner är förbannat viktigt. För egen del känner jag dock inget krav på att rutinerna ska vara av allmänt god karaktär och ”fan vad jag gör det mesta av livet”-aktiga. Jag skiter fullständigt i att gå upp tidigt på morgonen för att äta frukost och därav få en bra start på dagen. Varför? Jag gillar att sova så länge jag bara kan, så lyder min rutin. Jag skiter fullständigt i att all fritid jag nu har utgör ett ypperligt tillfälle till att komma igång med någon form av träning. Varför? Jag har, per min egen definition, tränat jävligt mycket under tidigare delar av mitt liv. För tillfället känner jag ingen som helst saknad av det. Ett par bärs, fotboll och häng i sängen duger gott och väl för mig. Någon smart jävel säger säkert. ”Men Björn, om du skulle börja träna, då skulle du må mycket bättre och vara en piggare människa. Du skulle komma upp tidigare på morgonen och kunna äta din frukost och därmed få en bra start på dagen. Din avföring skulle säkert bli fastare också. SUPERNAJS!”. Jag säger inte emot, påståendena kan mycket väl stämma. Men ärligt talat så skiter jag fullständigt i alla tips från coachen, tips från livscoachen that is. Jag tacklar mitt liv på mitt sätt och är övertygad om att jag är fullt kapabel till att känna av vad jag själv behöver. Tycker nog att jag har klarat mig hyfsat bra genom att leva efter mina egna preferenser hitintills.  Good habits-free since ’93! Det stämmer kanske inte fullt ut, men det låter bra och fränt.

Som ni säkert märker är jag osedvanligt grinig. Post-Ankarasyndromet sätter sina spår. Men vänta ni bara, the goin’ gets tougher. Jag har EN ynka snusdosa kvar. Nästa gång servitören försöker lura mig på hundra Lei, vilket hände idag, så kan ni förvänta er ett inlägg levererat med så mycket ilska att Sir Alex hårtork påminner om en mintfräsch andedräkt i jämförelse.

Min utläggning ovan blev något urartad, det var egentligen inte alls meningen att jag skulle spy galla över de hederliga livscoacher som finns där ute. Verkligen inte. Vad jag däremot hade tänkt dra ut svängarna kring var rutiner som spårar ur, alternativt livsnödvändiga rutiner som totalt upphör att existera.

Rutiner som lätt spårar ur kan med enkelhet jämföras med tvångstankar. Jag har alltid haft en släng av paranoia när det kommer till att låsa dörrar. Även om jag befinner mig på världens snällaste plats, undertecknads hemort, går det inte an att inte kolla om dörren är låst en extra gång. När jag flyttade till Linköping, närmare bestämd till Ryd, blev tvångstanken av förståeliga skäl något starkare. När jag nu flyttat till Moldavien har det eskalerat, å det grövsta. Jag har ett SJUpunktslås till min ytterdörr. Jag minns mycket väl att jag låser dörren när jag kommer hem, då det inte händer så mycket under en typisk eftermiddag i Björns gräsänklingstillvaro är det synnerligen lätt att komma ihåg. Ändock måste jag låsa upp dörren, för att sedan låsa den igen, minst en gång innan jag faller in i djupsömn. I min föreställningsvärld kan mycket väl ett utav de sju låsen hängt sig. Julafton för inbrottstjuven, KGB och min antagonist på snabbköpet. Godnatt för mig.

Urspårade rutiner går ändå att leva med. Så länge det inte går överstyr och jag känner att jag behöver installera en fallucka i hallen (med en Balrog i!) känner jag inget behov av att söka hjälp. Vad som däremot börjar bli jobbigt att leva med är de livsnödvändiga rutiner som försvinner i tomma intet. Nej, jag tänker inte på att borsta tänderna. En träffprocent på 40% duger gott och väl för mig. Och nej, jag tänker inte på att duscha en gång i veckan. Jag har faktiskt en hyfsad deodorant! Däremot, mina vänner, så har jag dragit på mig en obehaglig ovana. Ett högst oväntat bortfall av en rutin. Jag glömmer allt för ofta att dra upp gylfen. Med tanke på min kaffekonsumtion inträffar detta ungefär fyra gånger om dagen. Kan ni tänka er att bli utskrattad av den amerikanska ambassadören och hela hans entourage, ty jag har åtagit mig något så enkelt som att närvara på ett högst oskyldigt tjejkalas. Herregud, jag vill inte ens föreställa mig vad detta skulle kunna innebära för min framtida diplomatiska karriär. Någonting måste göras.

Jag kanske behöver en livscoach trots allt.

Pengar är källan till all ondska

Åh, Björn börjar komma upp sig i livet tänker ni. Om han har så där många mynt, hur många sedlar döljer sig inte då den decimeter-djupa plånboken? Jag måste dessvärre meddela att jag inte gått och blivit skenrik här i Moldavien. Praktiken är oavlönad, jag är inte tillräckligt viktig för att någon skulle ha något intresse av att korrumpera mig och hasardspelet går i vanlig ordning åt helvete. Nåväl, jag ska inte klaga på mitt allt för klena sparkapital. CSN rullar in som det ska. Mitt saldo ligger oftast på plus, jag har inte behövt böna och be om monetärt bistånd från min kära mor en endaste gång i höst. Allt är frid och fröjd, tänker ni nu. Men det är det fan inte. Jag har som vanligt något ytterst oväsentligt att klaga på. Som ni förstår har det inte med brist på hårdvaluta att göra, snarare det motsatta. Jag har på tok för mycket valuta, värdelös sådan.

Under mina dryga fyra veckor i Moldavien har jag samlat på mig ett större antal mynt. I fredags när jag gick och handlade märkte jag att myntfacket började svälla över. Svensk som jag är vägrade jag ställa till med problem i kassan, betalningen skall gå fort. Här hinns inte med att räkna mynt för att betala de sista fyra Leien som saknades. Jag slänger in en extra hundring istället, varpå jag erhåller ett gäng sedlar och ett par extra nya mynt i växel. I brist på plats i myntfacket stoppar jag ner dem i fickan.

När jag väl kom hem från butiken kunde jag dock inte hejda mig längre. Min kassör-gen hade allt för länge fått vara utan tillfredsställelse, här skulle mynttorn byggas och investeringsplaner skapas. 10 minuter senare sitter jag i min säng, uppgiven som aldrig förr. Mina mynt, 30 stycken till antalet, är sammanlagt värda 2 kronor och 50 öre. Uppgivenheten går sakta över i ilska. Det är sällan jag blir förbannad, men sådana här banala oegentligheter gör mig fullkomligt rasande. Här följer en lista över saker jag INTE kan göra med mina mynt.

1. Jag kan inte köpa öl.

2. Jag kan inte ge dem till en uteliggare utan att riskera en ”roadhouse”-kick i bakhuvudet.

3. Jag kan inte smälta ner dem och göra coola metallfigurer, ty jag misstänker att de är gjorda utav hårdplast.

Så, vad återstår? Klart är att jag aldrig (ALDRIG!) kommer att använda mig utav dessa mynt vid någon form av inköp. Jag funderar därför starkt på att köpa en skattkista för att successivt fylla upp den, vill det sig väl kan jag leka pirat framåt jul. Ett annat alternativ kan vara att jag tar med mig mynten hem till Sverige, för att sedan ge i dricks till otrevliga bartendrar i hela vårt avlånga land. Det alternativet känns närmast till hands. Då får någon annan lida över värdelösa mynt, det känns inte mer än rätt att någon annan får utstå samma smärta som jag fått utstå.

När jag tänker efter så kommer ni, kära läsare, få utstå lite smärta redan nu. Smärtan levereras genom en sällan skådat dålig ordvits. Kreativiteten och hatet sprudlar tydligen när man ligger hemma i sjuksäng. I alla fall. Here goes!

”Den person som myntade uttrycket värdelös måste ha varit moldav”

Att vakna upp ur en mardröm.

Jag har en ofrivillig vana. Den ofrivilliga vanan är att i perioder, natt efter natt, drömma en jävla massa mardrömmar. För tillfället befinner jag mig i en sådan period. Mardrömmarna kan vara av de mest skilda karaktärer. Ett exempel är fullkomligt logiskt. Mer eller mindre verklighetstroget, den återspeglar något som jag helt enkelt är skiträdd för. Ni vad vad den innehåller. Ormar. Vidare förklaring överflödig.

Ett annat exempel. En mardröm för mig kan ofta vara en ”ofullbordad önskedröm”. Här om natten drömde jag om att fotbolls-Björsa var i farten. Själva storyn är som vanligt, när det gäller drömmar, ganska suddig. I alla fall. Fotbolls-Björsa är för en gångs skull på väg att lyckas med något i sin hitintills misslyckade karriär. Men precis när detta fullkomligt osannolika är på väg att ske vaknar jag givetvis upp. Även fast det egentligen inte hänt någonting obehagligt eller tråkigt i drömmen så blir det en mardröm, just för att jag under resten av min vakna dag får älta att jag inte vet hur det gick. Lyckades jag snubbla in det där öppna målet från en halvmeter? Var inkastet verkligen godkänt? Blev jag verkligen inbytt på stopptid (i den sämsta serien mot det näst sämsta laget) när vi redan låg under med 3-0?

Andra mardrömmar är bara helt ologiska. Nattens bidrag till min mardrömsamling är ett praktexemplar på detta. Jag har en extrem ångest. Varför? För att jag ska jobba natt-skiftet på dagis, med start 03.00, och därmed inte får sova med min flickvän. Visst, det kan mycket väl vara en reell känsla. Själva grejen att jag drömmer detta när jag de facto befinner mig i Moldavien och min flickvän i Turkiet tyder dock på någon form av sinnesförvirring. Mardrömmen är i själva verket en förminskning av verkligheten. Att det sedan verkar som att dagisbranschen i Oxelösund genomgått en drastisk förändring, att det numer finns ett tjugotal olika privata aktörer på dagismarknaden med vitt skilda, fantasilösa, namn styrker än mer mardrömmens typart som en fullkomligt ologisk sådan.

Den värsta mardrömmen är dock ingen faktisk mardröm. Det är när man vaknar upp ur sin redan vakna tillvaro och inser att: ”fan, jag lever i en mardröm”. Här om dagen satt jag och läste aftonbladet i vanlig ordning. Sporten lusläser jag in i minsta detalj. Nyheterna scannar jag igenom, läser det som faller mig i smaken. Klockan tickar på, min tankeverksamhet blir mindre och mindre. Blackout. Jag återfår ”medvetandet”, tittar närmare på skärmen. Vad ser jag? Glenn Hysén. Allt verkar vara i sin ordning. Blicken vandrar ned något tills jag får syn på rubriken. Mitt hjärta stannar. Rubriken lyder: ” Glenn Hyséns exfru Helena Hysén om skilsmässan: Jag har aldrig vägrat skriva på”. I ren förskräckelse går jag bakåt i webbhistoriken. En ny story dyker upp. Jag minns inte rubriken ordagrant då jag var något skärrad, men den löd eventuellt som följer: ”Marcus Birro dementerar återfallet: Jag är missförstådd. Vem har sagt något om nykter alkoholism? Max 2 promille på vardagar, obegränsade mängder när Roma torskar”. Nåväl, det får duga. Jag fortsätter bakåt. En djupgående intervju med Bonden Bertil avlöses av ett bildextra deluxe, Bagge och Wahlgrens går tydligen i väntans tider. Fan. Förtvivlat gör jag ett sista försök. Nästa bakåtklick måste rendera i ett saftigt filmklipp med helgens rökare från Premier League.

Mina värsta farhågor besannas. Blondin-Bellas nuna dyker upp på skärmen. Ridå. Jag har fastnat i skvallerträsket.

Livets lotteri

Bilderna jag valt att associera med min blogg (se ovan) valdes ut genom ett slumpmässigt urval. Nåja, nästan. Fråga mig inte varför, men jag gillar att ”representa” mig själv med hjälp av bilder där jag ser mer eller mindre eftersatt ut. Hur som haver, det är varken mitt val av visuell representation eller min förmåga att vara superbt fotogenisk som jag tänkt diskutera nu. Det är snarare personliga egenheter och förutsättningar som tar fokus. Bilderna är dock inte helt irrelevanta för mitt resonemang.

Att missbruka glass kan förvisso verka harmlöst. Det är det också, så till vida du inte är diabetiker eller gravt överviktig. Likväl är ett missbruk alltid ett missbruk. Jag vet inte varför, men jag inbillar mig att jag är den form av människa som kan sägas ha en ”beroendepersonlighet”. Som tur är har jag haft så pass goda förutsättningar i mitt, ännu så länge, blomstrande liv att någon form av beroende aldrig har fått chansen att etablera sig. Min last för snus och ett vänligt öga till alkohol tycker jag inte riktigt uppfyller kriterierna för regelrätt missbruk.

Inte sällan har jag blivit kallad för dräggig och, än mindre smickrande och något mer sällan, uteliggare. Visserligen sägs det ofta med en hjärtlig ton, men någon form av substans tror jag ändå att det ligger i påståendet. Bara det faktum att det finns en grupp på det allsmäktiga Facebook som hänvisar till min benägenhet att vara icke-fräsch är bevis nog för mig. Jag skulle inte vilja umgås med med mig själv en dag i naturtillståndet om man säger så.

Jag är troligtvis lite väl hård mot mig själv. Med rent samvete kan jag säga att jag aldrig provat någon form av drog, jag har aldrig sovit i en rännsten och mina underkläder är allt som oftast rena. Jag menar bara att det finns tendenser. Tilläggas bör att jag i de flesta avseenden, framför allt ur hygienisk och visuell synpunkt, gaskat upp mig rätt rejält sedan jag sammanstrålade med min fantastiska flickvän för lite drygt ett år sedan.

Vart vill jag egentligen komma? Jag vet inte om mina resonemang är helt glasklara idag heller. I alla fall, för att komma till saken. Under de knappa tre veckor jag har varit i Moldavien har jag fått visst perspektiv på saker och ting. I downtown Chisinau, där jag har mitt uppehälle, är det visserligen inte särskilt fattigt. Man skulle kunna påstå att folk lever i en bubbla här. Det är snygga kostymer, fräsiga bilar och sena operaföreställningar. Åker man däremot två timmar ut från staden, ut på landsbygden, så kan jag garantera att där finns inte många guldskedar att stoppa i käften på ungarna. Ska man ta sig någonstans i livet så är det hårt slit som gäller.

Det jag säger är förvisso ingenting nytt under solen, inte på något sätt överhuvudtaget. Fattigdom är en plåga, har alltid varit och kommer alltid vara. Det krävs sin människa för att ta sig ur den. Hade jag haft karaktär till detta? Med tanke på mitt tidigare resonemang är jag beredd att påstå att limtuben hade legat närmare till hands.

Jag har dragit en vinstlott helt enkelt, det ska jag vara jävligt tacksam för.

Jag kommer få äta upp mina ord

Blogg alltså? Det blev så till slut. Jag har ärlig talat funderat på att skaffa en sedan tidernas begynnelse, sedan den tiden då jag var ung och patetisk. Ung kan ingen längre beskylla mig för att vara. Patetisk däremot, det är jag fortfarande. Det är just därför jag väntat två och en halv vecka in på min Moldavien-vistelse innan jag sjösatt skutan. Hade jag valt att skaffa en blogg redan vid min ankomst hade den snabbt blivit överfylld av texter baserade på psykiska sammanbrott. Så ömklig var jag de första dagarna. Ingen vill se sånt.

Jag applåderar mig själv för detta briljanta val, förväntar mig ett par uppmuntrande klappar på axeln och går raskt vidare.

Ni kan troligtvis inte förvänta er allt för mycket av mig, det här är inte riktigt min scen. Att jag sedan inte hör hemma på någon offentlig scen överhuvudtaget är helt ovidkommande för tillfället. I alla fall. Att skriva en text med ett läsvärde blir nog svårare än vad jag trott, framför allt med tanke på att  jag själv relativt ofta dömer ut andra bloggtexter. Förtydligande krävs,  att döma ut något innebär för mig att jag gör det i tysthet. Kanske att jag skrattar lite halvhögt för mig själv. Att döma ut offentligt går inte för sig, konflikträdd som jag är. Kontentan av det hela kommer säkerligen bli att jag är jävligt selektiv till en början i mitt bloggande, men förr eller senare kommer jag falla in i det generella bloggbeteendet och ordbajsa mig raka vägen ur min bekvämlighet-zon.  Det kommer hända, om det inte hänt.

Ni kan egentligen skita i precis allting jag har skrivit i det här inlägget. Jag kommer till och från, oftast till, vara ömklig i mina inlägg. Jag kommer allt som oftast skriva om fullkomligt irrelevanta saker som inte en jävel bryr sig om. Inte sällan kommer ni säkert ställa er frågan, varför läser jag den här bloggen? Det här är jag, motsägelsefull och ologisk. Om jag kan få ordning på mig själv och tillföra någonting till bloggsfären återstår att se. Med tanke på hur många minuter jag har till övers vore allt annat skamligt. Till nästa inlägg garanterar jag att jag ska försöka åstadkomma åtminstone en halvförståelig text.

Sist men inte minst. Jag ber om ursäkt för de minuter jag berövat er. Jag ber om ursäkt på förhand till er som väljer att återvända.